Trädet, av Karl Asplund

TRÄDET

Vad dumt det är att tro, att man kan glömma,

och dumt att tro, att tiden läker såren.

Den stora sorgen – den är intet sår.

Den är ett frö, som föll i hjärtats gömma

och gror och växer till ett träd med åren

och bär en bitter blomning varje vår.

One Response to Trädet, av Karl Asplund

  1. Margareta Freden says:

    Dikten sätter ord på sorgen utan slut!
    Vi förlorade vår 20-åriga son i oktober 1999.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.