Professor Dan Olweus’ forskning (universitetet i Bergen) resulterade i en verksam metod mot mobbning i skolan. Hans forskningsresultat går ofta stick i stäv med de mest verkningslösa, men mycket vanliga, förutfattade meningarna om mobbning.

Här följer direkta citat ur Olweus bok ”Mobbning i skolan. Vad vi vet och vad vi kan göra” (Liber förlag)

VAD VI VET OM MOBBNING.

Ca 9-10 % eller 100 000 elever var mobboffer och 63 000 eller knappt 7% mobbade andra elever.

Det är de yngre och svagare eleverna som är mest utsatta. (Olweus’ kurs.)

Det mest anmärkningsvärda resultatet är att omfattningen av mobbning på låg- och mellanstadiet är betydligt större än man tidigare antagit. (Olweus’ kurs.)

Pojkar blir mer utsatta för mobbning än flickor. Detta är särskilt markant på högstadiet.

En stor del av den mobbning som flickor blir föremål för, utförs av pojkar. (Olweus’ kurs.)

Ca 40 % av de mobbade eleverna på låg- och mellanstadiet och 65 % på högstadiet säger att lärarna bara ”någon enstaka gång eller nästan aldrig” gör något för att stoppa mobbningen.

Föräldrar till barn som blir mobbade och i synnerhet föräldrar till barn som mobbar andra, i mycket begränsad utsträckning vet om eller talar med barnen om saken. (Olweus’ kurs.)

Elever som mobbas på skolvägen brukar också bli mobbade i skolan. Skolan är alltså utan tvivel det ställe där det mesta av mobbningen försiggår. (Olweus’ kurs.)

Lärarnas attityder till mobbningsproblem och deras beteende vid mobbningssituationer är av avgörande betydelse för nivån av sådana problem i skolan eller klassen. (Olweus’ kurs.)

Det fanns ingenting i resultaten som pekade mot att de aggressiva pojkarnas beteende var en följd av dåliga betyg och misslyckande i skolan. (Olweus’ kurs.)

Man kan se mobbning som en del av ett mer allmänt mönster av antisocialt eller regelbrytande beteende. (Olweus’ kurs.)

Omkring 60% av de pojkar som betecknades som mobbare på grundskolans högstadium, hade dömts för åtminstone en kriminell handling vid 24 års ålder.

Men det som framför allt ser ut att känneteckna en mobbare är kombinationen av ett aggressivt reaktionsmönster och fysisk styrka. På motsvarande sätt kan man säga att det som främst utmärker ett mobboffer är kombinationen av ett ängsligt och passivt reaktionsmönster och fysisk svaghet. (Olweus’ kurs.)

Vi kan sammanfatta dessa resultat med att säga att för lite kärlek och omsorg och för mycket ”frihet” under uppväxtåren starkt bidrar till utveckling av ett aggressivt reaktionsmönster. (Olweus’ kurs.)

Skolpersonalens, särskilt lärarnas inställning, rutiner och beteende är av avgörande betydelse när det gäller att minska och förebygga mobbning, att styra och kanalisera sådant beteende in i socialt acceptabla banor.

Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig vad det innebär att genomleva sin skoltid med ständig ångest, otrygghet och dåligt självförtroende. Det är inte förvånande att offrens nedvärdering av sig själva ibland blir så massiv att självmord upplevs som den enda utvägen. (Olweus’ kurs.)

Att underlåta att aktivt motarbeta mobbning i skolan innebär ett tyst godkännande!

Det finns inga belägg för att en allmänt ”förstående” eller tillåtande hållning från vuxnas sida skulle hjälpa mobbarna att överge sina antisociala beteendemönster.

ETT ÅTGÄRDSPROGRAM MOT MOBBNING.

Inga skolmiljöer kan betraktas som ”mobbningssäkra”. – – – mycket kan åstadkommas med relativt enkla medel. Samtidigt vill jag framhålla att ökad kunskap om problematiken och om lämpliga åtgärder givetvis också är av central betydelse för att uppnå goda resultat. (Olweus’ kurs.)

En naturlig och enkel åtgärd för att motverka mobbning är att se till att skolan har ett fungerande rastvaktsystem. Men det är självklart inte nog att lärare och andra vuxna befinner sig ute på rasterna; de måste också vara inställda på att ingripa snabbt och bestämt i mobbningssituationer (Olweus’ kurs)

Ingripande från de vuxna betyder ju också att man tar parti för de utsatta eleverna, mobboffren.

Om en lärare å andra sidan är ute på rasten men låter bli att ingripa, så innebär detta ett tyst godkännande av mobbarnas beteende. (Olweus’ kurs.)

Det behöver knappast motiveras mer ingående att skolan måste ha nära samarbete med hemmen om man effektivt ska kunna motarbeta mobbningsproblem.

Om lärare och föräldrar reagerar på ungefär samma sätt mot mobbning, ger detta starkt ökade möjligheter att nå de önskade resultaten.

Både forskning och erfarenhet tyder på att sådana elever (mobbarna, reds anm) inte alltid är medvetna om hur mycket skada och lidande deras beteende faktiskt åstadkommer. – – – också den som bara deltar passivt – är medlöpare – har ett individuellt ansvar för det som sker.

I synnerhet bör aggressiva elever och elever som lätt påverkas av vad andra gör, få uppskattning för att de underlåter att reagera aggressivt under förhållanden där de brukar göra det. (Olweus’ kurs.)

– – – blir det viktigt att vidta åtgärder mot mobbning inte bara av hänsyn till de mobbade eleverna utan också med tanke på mobbarna.

Arbete mot mobbning framstår som ett naturligt och viktigt tema att ta upp i klassråden.

Det är alltför många föräldrar till barn som verkligen blir mobbade, som har fått uppleva att de blivit avfärdade av läraren när de försökt få klarhet i hur barnet har det i skolan.

”Skolan måste då själv aktivt söka kontakt med föräldrarna för att nå det nödvändiga samarbetet – – – Ansvaret för att kontakter kommer till stånd vilar på skolan” ( ur läroplanen)

Budskapet till mobbarna måste vara helt klart: vi accepterar inte mobbning i vår klass/skola och kommer att se till att vi får slut på den. (Olweus’ kurs.)

Det föregående gör ett förhållande mycket klart: när man försöker reda upp en mobbningssituation måste man se till att mobboffret garanteras ett effektivt skydd mot trakasserier. (Olweus’ kurs.)

För att kunna ge den mobbade eleven denna trygghet är det i regel nödvändigt med ett nära samarbete med och ett tätt utbyte av information mellan skolan och elevens familj.

Men det måste återigen understrykas att i synnerhet klassföreståndare som griper in i mobbningsproblem, har en stor förpliktelse att värna om mobboffrets trygghet.

När det upptäcks att elever i klassen mobbar eller blir mobbade, är det naturligt att klassföreståndaren underrättar föräldrarna om saken.

Det kan också hända att föräldrarna behöver stöd och hjälp och att skolan kan bidra med detta eller ge råd om vem de kan vända sig till.

Utsikten att en aggressiv elev eventuellt kan bli förflyttad om inte mobbningen upphör, kan också användas som påtryckning för att åstadkomma en förändring.

EFFEKTER AV ÅTGÄRDSPROGRAMMET.

Huvudresultat

  • Förekomsten av mobbningsproblem i de aktuella skolorna minskade kraftigt – med 50% eller mer – under de två åren efter införandet av åtgärdsprogrammet.
  • Effekterna av åtgärdsprogrammet var starkare efter två år än efter ett år.
  • Det skedde ingen ”förskjutning” av mobbningsproblemen från skolan till vägen till och från skolan.
  • En klar nedgång i generellt antisocialt beteende, som vandalisering, snatteri och skolk
  • Klara förbättringar av olika sidor av klassens ”sociala klimat”: Bättre ordning och disciplin
  • Antalet ”nya mobbningsfall” blev klart mindre
  • En ökning av elevernas trivsel i skolan

Om alla grundskolor i Sverige använde sig av det aktuella åtgärdsprogrammet – – – , skulle antalet elever som är inblandade i mobbningsproblem på relativt kort tid kunna minskas med 75 000 eller mer.
Åtgärdsprogrammet bygger på ett fåtal nyckelprinciper som härletts från forskning om utveckling och förändring av de aktuella problembeteendena, speciellt aggressivt beteende. (Olweus’ kurs)

Ett kärnprogram med fyra delmål:

  1. Att öka medvetenheten och kunskapen om mobbningsproblem samt att skingra en del myter om mobbning och dess orsaker
  2. Att få lärare och föräldrar att aktivt engagera sig i problematiken
  3. Att utveckla klara regler mot mobbning
  4. Att ge stöd och effektivt skydd till mobboffret

Om rektor är ovillig att använda programmet vid sin skola, är det likväl fortfarande möjligt för enskilda lärare att genomföra åtminstone delar av programmet i sina egna klasser
Medvetenhet och aktivt engagemang från de vuxnas sida måste betraktas som kärnkomponenter i programmet

En god vuxentillsyn på rasterna och ett system för utväxling av information om mobbningepisoder måste räknas till programmets kärnkomponenter.

Det är inte längre möjligt att låta bli att göra något åt mobbningsproblem i skolan med hänvisning till att vi inte har tillräcklig kunskap. Och – som denna bok klart visar – mycket kan åstadkommas med relativt enkla medel!

Med denna mening sammanfattade Dan Olweus 1991 sina forskningsresultat i sin bok ”Mobbning i skolan. Vad vi vet och vad vi kan göra”. Liber förlag, ISBN 91-47-00613-7

Samma år föddes Måns. 13 år senare gick han under efter sex års mobbning på Almekärrsskolan och Torpskolan i Lerum. Ingen elevvårdskonferens eller åtgärdsprogram ansågs behövas. Tillrättavisningar och ”medling” använde skolorna som metod. Ingen föräldrakontakt ansågs nödvändig. Om han bara ändrade på sig skulle mobbningen upphöra, var skolpersonalens slutsats, gång på gång.