66 dagar efter Måns död berättar en lärare för Skolverket om Måns värsta tid i 6:an. Han beskriver sitt sätt att se på Måns och några händelser när mobbningen av Måns redan övergått i öppen gruppmisshandel.

Torpskolan 2005 – 06 – 30
(lärarens namn)

Måns läsåret 2003-2004
Jag hade 6F i (ämne) det läsåret och hade klassen minst 1 timma om dagen förutom en dag i veckan. Det var en mycket svår klass med många problem. De elever i klassen som Måns arbetade ihop med och umgicks med på skoltid var främst (namn). Jag uppfattade Måns som lättretad och det fanns elever i klassen som kunde komma med gliringar till flera elever i klassen. Måns hade en styrka. Han kunde ge igen, vilket inte alla elever kan. Måns och (namn) umgicks mycket i skolan och arbetade gärna tillsammans. Deras relation var dock inte okomplicerad. Oftast var de goda vänner, men titt som tätt råkade de i luven på varandra.

Episoden med mobiltelefonen gick till, så som jag minns det, enligt följande. Klassen höll på med grupparbete. Måns och (namn) skojbråkade genom att putta och sitta på varandra. Innan jag såg vad som hände eller hann säga till så hade (namn) satt sig på Måns, som hade mobilen i fickan. Fönstret i mobilen gick sönder, men i övrigt fungerade mobilen. Måns frågade mig om den gick att laga. Jag tittade på den och sa att det troligtvis inte var någon idé med tanke på att det var en Nokia 3310. Måns blev arg och skyllde det hela på (namn). Jag förklarade då för Måns att han var lika skyldig som (namn) eftersom det inte är tillåtet med skojbråk.

Måns berättade sin version av vad som hade hänt hemma. Måns pappa skickade då ett aggressivt mail till sin gruppledare om att jag totalt hade nonchalerat denna handling som han betraktade som mobbing. Jag läste mailet och i samråd med gruppledaren bestämde vi att jag skulle ringa hem till Måns pappa, vilket jag också gjorde. Jag berättade under telefonsamtalet med Måns pappa vad som hade hänt. Jag berättade att jag först pratade med Måns därefter med (namn) och att det inte var mobbning utan en olyckshändelse som hade undvikits om både Måns och (namn) hade följt de regler som gäller.

Måns pappa verkade nöjd med den redogörelse som jag gjorde för honom. Hela arbetslaget skulle ha friluftsdag denna vecka och Måns pappa frågade om jag ville komma hem till dem och dricka en kopp kaffe i samband med friluftsdagen eftersom jag ändå passerade deras hem på väg till Stamsjön. Jag accepterade inbjudan, men åkte i stället hem därför att jag var både blöt och frusen. Måns pappa sa att vi kunde ta det vid ett senare tillfälle. Ovanstående incident inträffade i mitten av januari 2004.

Jag har hört talas om händelsen då Måns glasögon gick sönder och vad jag har förstått så gick det till på ungefär samma sätt som med mobiltelefonen. Denna händelse reddes också ut med Måns pappa.

Jag bevittnade ett slagsmål i korridoren mellan Måns och (namn). När jag kom gående från datasalen möter jag (namn) som försöker fly från en ursinnig Måns som pucklar på (namn). Måns skriker, vrålar och slår. Jag går emellan och bryter. Jag vill påpeka att (namn) inte försökte slå Måns. Jag pratar enskilt med båda två. Måns visar ett bitmärke på bröstet som han hade fått av (namn). Jag minns inte vad som var orsaken till att bråket bröt ut. Men jag kan inte minnas att (namn) skulle ha bitit Måns innan slagsmålet hade börjat i andra ändan av korridoren. Denna händelse betraktade jag inte som mobbning, utan som ett bråk mellan två elever.

Jag har svårt att se att vi vuxna på skolan kunde ha gjort särskilt mycket mer åt Måns situation i skolan än de insatser som gjordes av oss.

Jag hoppas att denna information kan vara till hjälp med att reda ut några händelser kring Måns.

(lärarens namn)
lärare (ämne) 6F läsåret 2003 – 2004

Kommentar av Måns pappa:
Måns talade ofta hemma om att den här läraren alltid kom för sent till lektionerna. Han tyckte det var orättvist, för han fick ”igenläsning” om han själv kom för sent. Det han inte berättade, var vad som hände med honom utanför klassrumsdörren, medan den ”svåra klassen med många problem” fick stå och vänta.

Jag stämde träff med läraren för att tala med honom och försäkra mig om han var insatt i Måns utsatthet genom åren. Jag ville också höra mig för om det var lärarens schema som var problemet. Kunde jag som förälder i så fall hjälpa till? Läraren inställde mötet och hördes inte av senare.

Jag sökte då rektorn några gånger utan framgång, i samförstånd med Måns men med stor tvekan för att avspisas igen. Jag ville höra mig för om alla lärare verkligen var informerade om Måns utsatthet, hur man arbetade vidare med den, och för att fråga om läraren hade ett för tight schema.

En kväll satt Måns vid köksbordet med en matteläxa, som drog ut på tiden. Han ville inte ha hjälp. När det för länge sen var läggdags sa jag att han fick fortsätta nästa dag. Nej då, läxan var klar.

-Vad gör du nu då? frågade jag.

-Jo, läxan var att räkna om timmar och minuter till decimaltal. Nu ska jag bara räkna ut med decimaler hur mycket tid (lärarens namn) tagit från oss genom att alltid komma för sent. I snitt beräknar jag 10 minuter varje lektion. Det blir 40 minuter i veckan, och …

Klasskamrater har nu berättat att Måns inför klassen bett läraren att inte komma för sent till lektionerna.

Den tid och de händelser läraren ovan beskriver finns också belyst under rubrikerna ”i 6:an på Torpskolan” samt ”Skolstrejk och föräldramöten”