Vad hände? Fortsättning.

(fortsättning på yttrande till Skolverkets utredning)
Torpskolan åk 6

I augusti 2003 börjar Måns i åk 6 på Torpskolan. Han är mycket positiv i början och njuter av den större variationen i skolarbetet, den ”vuxnare” miljön med eget ansvar och den mycket bättre maten. Vi blev mycket tidigt betänksamma när vi frågade vad Måns gjorde på rasterna och vem han åt med. I början av höstterminen berättade han att han ”följde efter” t ex M och någon annan och att han åt ensam. Men han var glad och tyckte att musiken var det bästa som hänt. Han hade då i ett år spelat trombon i musikskolan och fick stort utlopp för sitt musikintresse. Med så hög och klar röst sjöng han ”Moviestar” på skolgården på en rast att musikläraren J berättade för oss att han rusat ut från sitt arbetsrum för att se vem det var som sjöng så bra.

På hösten i klass 6F beklagade sig Måns ofta över att han inte fick arbetsro i klassrummet. Han nämnde sina gamla klasskamrater S , P och B som de som störde honom mest med att ”prata hela tiden”. Den nye i klassen, L ”var inte klok”, men han ville inte säga vad han menade med det. Vi frågade förstås om Måns fick vara i fred, och hans undvikande svar fick oss att misstänka att det inte stod rätt till. Vi uppmanade honom att säga till lärarna om han inte fick arbetsro. Jag, Måns pappa, tog ledigt från jobbet en dag för att vara med i skolan. Med egna ögon såg jag hur elever knackade Måns i huvudet och drog streck i hans bok när de gick förbi. Efter lektionen talade jag med läraren om saken och fick till svar att eleverna var så många, och att hon inte hade ögon i nacken! Jag fann inte resonemanget acceptabelt. I dag kan vi läsa dokumenten som bekräftar hur man inte lyckats kontrollera klassen och hur Måns behandlades. På fritiden träffade Måns fortfarande inte någon från klassen mer än sporadiskt M. Vi försökte uppmuntra deras kontakt t ex genom att ordna gemensamma födelsedagskalas för de två pojkarna i december.

På fritiden gick Måns inte ut. Han sökte aldrig upp kamrater. Ibland dök det tillfälligt upp någon som frågade om han ville komma ut, och då följde han gärna med, men kom oftast hem efter en liten stund, ledsen och stängde in sig i sitt rum och ville inte berätta. En mörk höstkväll kom M och A (parallellklass) och bad Måns komma ner och se på nåt kul vid garaget. När han kom dit hoppade de fram och skrämde Måns rejält. Det var, tror vi, sista gången vi såg Måns gråta.

27 november -03 har man enligt dokumentationen haft samtal med Måns om mobbnings-situationer med flera inblandade pojkar. Vi föräldrar fick information av klassläraren om att flera pojkar slagit honom med handdukar på gymnastiken. Vi förstod att det inte fungerade bra, men Måns ville inte berätta något annat än att S åter gav sig på honom på samma sätt som i Almekärsskolan. Det sa pappa också till klassläraren och bad om hjälp. Någon gång i november misshandlades Måns av S på väg hem från skolan. Han bar på en 10 kg tung gammal bandspelare som vi lånat ut till skolan för en jubileumsutställning. S slet av stora hårtestar från Måns som, sedan han lyckats ställa ner bandspelaren, också fick flera stora bitmärken i bröstet samt blåmärken efter slag och sparkar. Dessa finns dokumenterade. M stod passiv och såg på och följde sedan med S hem. Måns tog sig hem och ringde till mamma på jobbet. Nu var han förtvivlad och vi diskuterade en polisanmälan. Efter mycket resonerande vågade vi inte. Måns var oerhört kränkt av händelsen, men mest kränkt av att M svikit honom, och han ville på inga villkor att vi skulle göra något, han var alldeles för rädd för S . I dokumenten finner vi att S’s föräldrar beskriver sig som maktlösa, och att han inte kan inse att han gjort något fel, inte ens när han slagit Måns så illa eller stampat sönder hans glasögon (bilaga 15).

Det var ständiga knuffar och hårda tag i sexornas korridor, vilket var anledningen till att läraren T fick i uppdrag att vistas där på rasttider. Måns blev ofta utsatt för gruppmobbning, t ex att blev nerknuffad från en bänk av en grupp pojkar så hans glasögon åter krossades. Den 16 januari 2004 jagades Måns i korridoren av sex pojkar, det berättade han. Det började med en lång och utdragen provokation med ett redskap som ett gäng pojkar roade sig med att peta på Måns med tills han kreverade. (Se mitt e-post till klassläraren i bilaga 11 i skolans dokumentation). När han jagades av gänget i korridoren råkade det bli L i hans klass som satte krokben för honom. Måns föll och hans enkla mobiltelefon, ärvd av pappa men för Måns ändå en viktig statussymbol, gick sönder. De sex pojkarna satte sig på honom och någon sparkade på honom liggande. Efter tidigare kontakt med rektor Ingalill Kjellstrand visste jag att det var rektor Kristina Eriksson som var ansvarig för klass 6F. Jag ringde henne och berättade vad som hänt och att vi inte kunde acceptera systematisk gruppmobbning av Måns. När jag mot slutet av samtalet nämnde att hans mobiltelefon gått sönder tog samtalet en ny vändning: ”– Man FÅR inte ha mobiltelefon med sig i skolan, vi tar inget som helst ansvar för föremål som inte är tillåtna att ta med sig.” Efter att ha försökt förklara fyra gånger att det var den grova kränkningen och inte den billiga apparaten som var Måns problem gav jag upp. Hon fortsatte bara att tala om Måns mobiltelefon.

När lektionen började efter misshandeln bad Måns läraren U om hjälp. Hans åsikt om Måns, enligt hans egen dokumentation i bilaga 12, är att Måns var lättretad, och att han fick skylla sig själv, för han hade ju inte följt reglerna eftersom han bråkat. Trots att han inte varit närvarande under den våldsamma mobbningen på rasten förklarade han alltså för Måns, då 12 år nyss fyllda, att det hela var hans eget fel. Efter mitt (Måns pappas) ”aggressiva” brev till klassläraren kontaktade U mig. För att fortsätta dialogen om Måns och förklara att han var i stort behov av hjälp i sin ensamhet och utsatthet bestämde vi ett möte hemma hos oss. Han kom aldrig. I dokumentationen beskriver han ändå att händelsen både kring mobiltelefonen och när S stampade sönder Måns glasögon eller bet Måns i andra änden av korridoren ”klarats ut” och att Måns pappa är nöjd. Jag, pappa, var inte nöjd, för jag ville ju fortsätta samtalet med honom. För att inte tala om hur Måns måste ha känt sig efter U’s bemötande efter tre så uppslitande kränkningar.

Måns skolstrejk
Kort tid efter dessa händelser, antagligen i vecka 6, (borde finnas registrerat i Torpskolans frånvaroredovisning), säger Måns plötsligt en morgon vid frukosten: ”-Jag går inte till den där jävla skolan igen om jag inte får ta med mig min kniv!” Han var oerhört upprörd, men ville inte gå in på varför eller vem han i så fall skulle använda kniven emot. Jag (Måns pappa) ringde omedelbart till Kristina Eriksson om meddelade henne att jag höll Måns hemma tills man kunde garantera Måns säkerhet och trygga skolgång. Efter några dagar började flickor i klassen att ringa på vår dörr och vädjade till Måns att komma tillbaka. ”–Leon och dom andra killarna är inte kloka, strunta i dom så ska vi skydda dig”, sa de till Måns. Pappa hörde detta. De la också små brev i brevlådan till Måns (kopior bifogas). Dessa har Måns bevarat bland sina värdefullaste dyrgripar. Efter en vecka hemma ville Måns försöka gå tillbaka till Torpskolan igen. ”-Tjejerna är ju i all fall justa”, sa han. Från Kristina Eriksson finns ett mail (bil 14). Vi utlovas i det att allt ska bli bra för Måns.

Två föräldramöten
Den 26 februari 2004 hade klass 6 F föräldramöte. Vi, Måns föräldrar, gick dit och försökte förbereda oss på hur diskussionen om oron och våldsamheterna i klassen skulle tas upp. Här fanns ju en stor grupp förövare, kanske hade fler än Måns utsatts, och, inte minst, en majoritet av elever som tvingats vara åskådare till gruppmobbning och misshandel. När vi förstod att lärarna inte med ett ord tänkte beröra händelserna tog vi själva till orda och berättade för de andra föräldrarna om vad som pågick med Måns. De flesta föräldrarna var först förstummade av vad vi berättade. Någon enstaka hade barn som berättat lite hemma, men de allra flesta visade stor vrede över att inte ha fått veta någonting av detta. De krävde att få omedelbar information, vare sig deras barn var utsatt eller utsatte andra för liknande behandling. Ett nytt uppföljande möte beslöts hållas den 2 mars, en vecka senare.

När vi kom hem på kvällen berättade vi så noggrant som möjligt för Måns vad vi och andra sagt på mötet. Han lyssnade noga och ställde några frågor. Sen satt han tyst länge och sa till sist: -Tack, pappa.

Varför nämner skolledningen på Torpskolan inte med ett ord i sin utredning att det var vi, Måns föräldrar, som tog initiativ till att till slut försöka få rätsida på detta inferno som vår pojke upplevde dagligen?

Dagen efter föräldramötet ringde Ingalill Kjellstrand upp mig och var mycket arg för vårt ”tilltag”. Jag, Måns pappa, hade nämnt på mötet att vi inte kunde se att skolan gjort någonting för att hjälpa Måns. (Det hade vi ju inte, ingen från skolan hade ju kontaktat oss sedan november förutom mailet från Kristina Eriksson). Nu var det mitt fel, sa hon, att två lärare satt och grät på hennes expedition, och de och skolan hade ju redan gjort så mycket för Måns.

Den 2 mars 2004 var föräldrarna i 6F kallade till ett uppföljande möte. Från detta möte har uppenbarligen Torpskolan varken protokoll eller minnesanteckningar. Det hölls i personalrummet på övre våningen i skolan, och var synnerligen mangrant besökt. En grupp andra föräldrar i den klassen har efter Måns död krävt av Ingalill Kjellstrand att hon ska samla dessa föräldrar igen, men hon har vägrat. Först den 30 juni 2005 skriver Kristina Eriksson minnesanteckningar från detta möte, och dessa innehåller så många sakfel att det är svårt att känna igen sig. Samtliga föräldrar hade kallats, men Kristina Eriksson minns att det bara var pojkarnas föräldrar. Anledningen till mötet skulle också vara att ”lärarna tyckte att främst pojkarna var oroliga, jobbiga och hade en otrevlig attityd”. Intressant är dock att hon minns ”att vi hade ingen aning om att Måns skulle må så dåligt och detta signalerade inte heller föräldrarna”. Varför minns hon varken Måns skolstrejk, knivhot, gruppvåld, krossad mobiltelefon och glasögon eller pappas ”aggressiva” brev och samtal?

På mötet var föräldrarna mycket upprörda efter att under veckan ha frågat sina barn om det vi berättat om Måns situation. Vi fick mängder av frågor, t ex: ”-Min dotter säger att dom har sprungit flera stycken och jagat Måns i korridoren, är det sant?” Vi behövde knappast svara, för alla kände nu till hur det var. En kollektiv vrede riktades mot skolledningen för att man hemlighöll så allvarliga uppgifter. ”–Nu har jag fått reda på att min grabb varit med och gjort detta, men varför i herrans namn har ni inte ringt hem tidigare så vi fått veta det?” var en av de många frågor som ställdes till Kristina Eriksson och mobbningsteamet.

På detta möte framförde Kristina Eriksson, direkt till oss, Måns mamma och pappa, och inför de övriga föräldrarna, att det var känt enligt protokoll från Almekärrsskolan att Måns själv var orsak till de många bråken. Vi upplevde det som en oerhörd lögn för att inför de övriga ifrågasätta Måns och oss, hans föräldrar. Vi bad först efter mötet, vi var så chockade, att få se dessa protokoll, men hänvisades till Christina Ottosson, rektor på Almekärrsskolan. Vi orkade inte följa upp detta förrän efter Måns död, men Christina Ottosson förnekade då all kännedom om sådana anteckningar. Överlämnandet till Torpskolan hade endast skett muntligt i två steg och från specialläraren V respektive F . Kan det möjligen vara specialläraren F’s märkliga omdöme om Måns (bilaga 7), som nu kommit till vår kännedom, som Kristina Eriksson åsyftade på föräldramötet?

Tiden efter dessa möten var mycket oroliga för oss. Vi hade ju kört över Måns vilja att tysta ner hans utsatthet. Visserligen hade han tackat oss, men vi var mycket rädda för repressalier. Han bedyrade att det var bättre och verkade också något säkrare. Efter en dryg vecka ringde dock Ingalill Kjellstrand upp Måns pappa och meddelade att nu hade Måns också visat vad han kunde: han hade spottat en kamrat i ansiktet. När jag frågade vidare visade det sig att Måns för en gångs skull hunnit före S ut på rasten till favoritplatsen på skateboardrampen. När S kom dit hade han blivit rasande och försökt dra ner Måns därifrån. När han inte lyckats, spottade han Måns rakt i ansiktet och då hade Måns spottat tillbaka!

Åk 7 på Torpskolan
Under resten av vårterminen försökte vi byta skola för Måns (se våra bilagor). Till den ena hade man förflyttat S och i den andra skolan lyckades vi inte få plats. Med bävan såg vi fram emot 7:an på Torpskolan. Nu valde Måns mellan Kulturspår eller Kommunikationsspår. Han upprepade taktiken från Almekärrsskolan: när S skulle sluta och L , P och B inte skulle gå i samma klass fick det bli Kultur. P sa till Måns: -”Fy fan, ska jag behöva gå i samma klass som du”, men Måns var nöjd med att det skulle bli så många flickor i klassen, 4 pojkar och 19 flickor. Det är bedrövligt att läsa från Barn- och utbildningsnämnden i yttrandet till Skolverket att :”Läsåret 04/05 utnyttjar skolan sin möjlighet att på organisationsnivå förbättra Måns situation genom att skapa en lugn klass för Måns.” Som om det skulle varit drivkraften! Samma nämnd ger några månader senare rektor på Torpskolan i uppdrag att splittra de nya klasserna på grund av den ojämna könsfördelningen! Hon gör det också, och meddelar föräldrarna sitt färdiga beslut i några rader i ett brev hem. Det blev mycket starka elev- och föräldraprotester. Till ett föräldramöte den 8 februari 2005 i Måns klass kom rektorerna på lärarnas begäran en kort stund för att ta emot dessa. (Protokollet bifogas i bilaga). För Måns del var det en orolig tid igen. Hade rektorerna följt nämndens direktiv och splittrat klassen var vi överens med Måns om att han skulle lämna Torpskolan.

Under hösten 2004 förändrades Måns mycket hemma. För första gången sedan vi bodde i Partille 1999 kom det hem kompisar, och han satt inte längre bara hemma hos mamma och pappa. Han talade varmt och engagerat hemma om flickor han kände, de flesta klasskamrater. Det blev oerhört viktigt för Måns att skynda sig hem från skolan för att chatta med kompisar på Internet. Men för första gången sedan vi bodde i Partille vågade han också ta några nya kontakter. Måns utvecklade sin musik med otrolig dynamik. Han spelade både trombon och elbas samtidigt, men la ner trombonen en bit in på höstterminen. Först till jul fick han en egen elbas, men hade under tiden också lärt sig spela gitarr riktigt bra.

Vi såg också att han blev mer rastlös och var lättstressad, och att humöret skiftade allt snabbare, från eufori till nedstämdhet. På utvecklingssamtalen förstod vi att han inte presterade så mycket i skolan, och uppskattade J’s (klasslärarens) frågor om hur han hade det nu efter situationen i 6:an. Måns bedyrade att det inte fanns några problem. För oss föräldrar var det OK om prestationerna minskade just nu – det var mycket viktigare om Måns blev accepterad och kanske tom fick känna sig omtyckt. En viss trötthet och lättretlighet noterade vi, men kunde inte se annat än att det var begynnande tonårsbeteende. Vi talade ganska ofta om framtiden, om han skulle starta ett kafé, bageri eller restaurang, eller satsa på musiken? Vilket kunde man göra utan att behöva gå i skolan? undrade han. Vi hade synpunkter på att han satte på sig texter som ”I hate school”, mest för att vi tyckte det var onödigt att provocera, men han fick gärna skaffa sig en identitet med svarta kläder och andra yttre signaler.

Det var inte så, att alla de tidigare årens ständiga oro för Måns minskade, men den ändrade karaktär. Om det var så, att han skulle ta igen de år han förlorat på att sitta ensam hemma, kände vi en stor risk att han skulle komma att ta in för mycket på en gång. Vi var glada för att han tog hem sin klasskompis Filip, som vi kände stort förtroende för. Tillsammans åkte de in några gånger och började upptäcka Göteborg. Måns föreföll ha flera personer han kunde prata med. Vi noterade att han ibland var trött och några gånger inte kunde gå till skolan, eller gick hem från skolan, på grund av huvudvärk. Hur det var i skolan ville han över huvud taget inte prata om, fast vi försökte. Vi fick inga som helst andra signaler från Måns om hur dåligt han egentligen mådde. Tänk om Måns trodde, att mamma och pappa visste vad som pågick? Tänk om han trodde att vuxna tog ansvar och talade med varandra om barnen, att det var självklart att skolan informerade oss, men att vi föräldrar inte brydde oss om det vi fick veta!

Vi vet nu, att Måns utsattes för kränkningar också i 7:an från den grupp som har L som ledare. Nu kallades han t ex ”fläskkotlett”, ”fet och äcklig”, ”förvuxen bebis”. Hur ont det gjorde inuti Måns vet vi inte. Däremot skyddade faktiskt hans klasskamrater honom mot mobben, både fysiskt i skolan genom att köra iväg mobbarna och ta sig an Måns, och på chatten på Internet, där kamraterna sa ifrån när samma personer gav sig på honom där också. De sa också ifrån när lärare på skolan kränkte Måns, t ex på idrottslektionerna. Vi har inte träffat någon klasskamrat i 7:an som känt till vad Måns varit utsatt för tidigare. Av det är det inte svårt att sätta sig in i hur livsviktigt det var för honom att hans nya goa kamrater inte skulle få veta hur det låg till. En fruktansvärt stressad situation: tänk om dom får veta hur dålig jag är och sviker mig dom också, är det väl rimligt att han tänkte och kände?

Vi vet nu, att beskrivningen av Måns sista månader är som hämtade ur en handbok i hur en ung deprimerad människa som är självmordsbenägen agerar. Om man utsätter ett barn för ett så kompakt ifrågasättande och skuldbeläggande som skett med Måns på Almekärrsskolan och Torpskolan, är risken oerhört stor för att självbilden skadas så mycket att man börjar se tillvaron som så hopplös att döden kan framstå som en möjlighet. Måns var en njutningsmänniska, älskade livet, resor, mat, djur, människor, allt som var roligt och skönt, och kanske ibland började kunna se sig själv som en människa som inte bara var hopplös och utan framtid. Vi föräldrar har inte kompetensen att bedöma om har var mitt uppe i en svår depression eller på väg upp ur den, men vi vet nu, efter samtal med klasskamrater, andra föräldrar i klasserna, läkare och psykologisk expertis, att de skador Måns fått på sitt självförtroende under sin skoltid i Lerum varit avgörande för hans självmord i panik den 25 april i år.

Sammanfattning
Läraren U på Torpskolan ger i utredningen det kanske tydligaste exemplet på hur man bemött Måns i skolan: han berättar för oss (i bilaga 12) att han var säker på att Måns var lika skyldig till ett bråk utan att ha tagit reda på vad som hänt. Han skriver också att han visste, att det inte var S som gett Måns bitmärket på bröstet, fast han inte sett vad som hände i andra änden av korridoren. Han känner inte till vad som var orsaken till bråket, men han vet ändå att det inte handlade om mobbning. I skrift, två månader efter Måns död, kan han ändå uttrycka sig så cyniskt: ”Jag har svårt att se att vi vuxna på skolan kunde gjort särskilt mycket mer åt Måns situation i skolan än de insatser som gjordes av oss.

Vi vill inte tro, att detta är exempel på en människosyn, som innebär att ett barn, som ser döden som en utväg från flera år av hån, förolämpningar, utfrysning, kränkningar och hot, har sig själv att skylla. Vi kan inte finna något exempel på någon vuxen i materialet, som har försökt bryta den stigmatisering han försetts med redan från början. Vi föräldrar känner fortfarande samma förtvivlan över att inte kunna hjälpa Måns med den känsla av utanförskap, ensamhet och hopplöshet som han visade, och försökt, men inte kunnat sätta ord på. Vi levde varje dag med hans rastlöshet, ensamhet och oro. Med dokumentationen från skolorna har vi fått insikt om varför han kände sig så värdelös. I Måns skolor kände man till att han var utfryst, utsatt och mobbad. Man hade kännedom om vilka öknamn som användes mot Måns. Man sammanträdde, diskuterade och protokollförde ”åtgärder”. Man satte till och med på pränt på Almekärrsskolan, som information till de nya lärarna på Torpskolan, omdömen som att Måns var bekväm, envis, långsint, och att han varit utsatt för mobbning, men att det ”lagt sig”. Då hade man redan i fyra år gång på gång påstått samma sak, att det var utrett, att det var avslutat, att det hade upphört. Till Måns och oss föräldrar påpekades endast ideligen att det var han som måste bättra sitt sätt att vara för att passa in.

Varför svarar Måns i 7:an gång på gång att allt blivit bättre, att han inte längre var utsatt, när de vuxna i skolan frågar? (bil. 21, 26, 27) Varför berättar han ingenting hemma om att mobbarna fortsätter, men att han nu skyddas av kamrater? Varför gör Måns precis som alla andra barns som kränkts och mobbats?

Tillåt oss att svara med en allgori: Vi människor förundras över att en mus inte försöker fly från katten när den har blivit infångad. Katten ger den många möjligheter, men eftersom musen vet, att den är i ett chanslöst underläge, att katten bara tar pauser för att ”leken” ska kunna fortsätta igen, gör den inga flyktförsök. Skulle musen i sitt underläge på allvar kunna ”försvara” sig mot katten? Först om musen ser, att den får en verklig chans att komma undan, flyr den till vila och möjligheten att leva vidare. Den enda chansen skulle i så fall vara om en människa lägger sig i ”leken” och tar bort katten. Då tar sig musen genast därifrån. Under fem år var Måns utsatt för en systematisk mobbning i skolan. Det bisarra i Lerums kommuns yttrande är att man bekräftar mobbningen, upprepar år efter år att ”problemet” är löst, och att det bara handlar om konflikter mellan Måns och den ena personen efter den andra. Om bara Måns hade kunnat ”bättra sig”, tror man då att ”problemen” skulle ha upphört?

”Klassläraren tog upp detta med mamman. Läraren såg en risk i att Måns skulle kunna bli betraktad som okamratlig av sina klasskamrater och för att vi på skolan och de som föräldrar måste arbeta med Måns sociala förmåga och därmed uppfattas som den goda killen han var” (sid 3 i Almekärrsskolans yttrande).

Vi föräldrar ville att Måns skulle få en arbetsmiljö utan kränkningar där hans goda resurser togs till vara och att han fick växa som människa när hans personliga egenskaper uppskattades. Från 7 till 13 års ålder drevs han in i ett alltmer chanslöst underläge, som han inte kunde fly från. Förutom alla sina egna nederlag har han också upplevt att vi föräldrar blev lika chanslösa, och till sist insett, att inte ens vi kunde befria honom. När han först i 7:an fick kamrater och lärare omkring sig som inte kände till hans historia eller tyckte att Måns var värdelös, började han växa, men var det för sent.

Mobbarna var fortfarande fullt aktiva och fortsatte undermineringen av Måns självkänsla. Först nu får vi från skolan vetskap om något som hänt i bilaga 28 rubrik ”Mobbingmöte”: David förhandlade då om att – – – lägger av och om Måns slutar trumma på bordet lägger ni av då? De tyckte att Måns var så tyken i 6an att de tänkte inte sluta. Även om Måns skulle ändra sitt beteende för att blidka mobbarna sa de uttryckligen ifrån att de inte tänkte sluta!

Vi, Måns mamma och pappa, tycker det är fullkomligt ofattbart hur man i en svensk skola kan ha den ena konferensen och mötet på det andra om hur ett barn på mellan 9 och 13 år rutinmässigt kränks, utan att man berättar detta för oss föräldrar. Varför har man inte, om man nu haft så svåra problem med Måns som protokollen vittnar om, anmält Måns till socialtjänsten, om man nu ansåg att det skulle finnas skäl till att inte kontakta oss föräldrar?

Lerums kommun har via kommunalrådet Henrik Ripa och barn- och ungdomscheferna offentligt framhållit att man vill göra allt man kan för att inget annat barn i kommunens skolor ska drivas in i samma situation som vår pojke. (Se vår bilaga) Om vi, Måns föräldrar, ska kunna hitta någon som helst mening med att vår son är död, efter att ha kränkts i så många år i Lerums skolor, delar vi den uppfattningen. Men vi kan inte förstå hur man tänker sig att det ska gå till, om man inte ens nu vill tala med oss och lära sig något av vår berättelse om hur vi kämpat för och lidit med Måns under dessa år.

När Måns någon gång fick en chans att växa och utvecklas var det med hjälp av några klasskamrater och vuxna, mest utanför skolan, som såg honom och visade honom sin uppskattning. Vi tror inte att de vuxna kring Måns i skolan, som inte gjorde det, har handlat, eller inte handlat, av illvilja och ondska. Men först nu har vi förstått hur skolan saknar fundamental kunskap om hur barn som inte passar i mallarna eller är kränkta fungerar. Kränkta och sårade barn berättar inte för någon om hur de känner sig, det är ju den yttersta kränkningen. I skolan är de antingen tysta eller utåtagerande Ett utsatt barn blir inte hjälpt med aldrig så många finslipade sammanträden, protokoll och handlingsplaner. Inget händer, förrän barnet ser, att kränkningarna faktiskt upphör. Endast i dialog och samarbete med barnets föräldrar kan omfattningen och vidden av utsattheten förstås, så att hjälp kan sättas in i tid. Vi har efter Måns död kontaktats av många föräldrar i Lerum och övriga landet med barn i Måns situation. Vi väntar fortfarande på att Lerums kommun hör av sig. Vi har i dag kusliga kunskaper och erfarenheter, som vi gjort allt för att slippa.

  • ”Den utsattes subjektiva upplevelse av det inträffade är utgångspunkten för en bedömning av och utredning kring vad som hänt.”
  • Ur Skolverkets skrift ”För arbetet med att motverka alla former av kränkande behandling”.
  • ”- – -Allmänt upplever nu Måns sin skolsituation mycket bättre – – -”

förvaltningscheferna på sid 5 i sitt yttrande. Har de träffat Måns?

Lerum 05 08 24
Anne-Marie Jenninger-Axelsdotter Claes Jenninger


Ett antal kompletteringar av vårt yttrande gjordes till Skolverket sedan Lerums kommun läst ovanstående. Beskrivningen ifrågasätts inte – den har ju skolorna själva dokumenterat – men man vidhåller att man inte känner något ansvar för Måns skolsituation och tjänstemännens handlande.

Kommentera