Vad hände?

Vår positiva, öppna, varma, generösa, intelligenta och musikaliske pojke Måns lever inte längre. Saknaden och sorgen är ofattbart tung.

Vi är många som ändå ler varmt, när vi talar om Måns. Vi minns så fina stunder. Så många skratt. Så mycket värme. Fick så mycket kärlek och fina tankar av honom. Minnet av Människan Måns strålar av ljus. ”Modig”, säger man om Måns, för han vågade vara sig själv.

Men – några tyckte inte att Måns hade den rätten, att vara sig själv. Han skulle ändra på sig. Bli som andra. Göra som andra. Ingen klarar i längden att dagligen höra, att man inte duger. Måns stod ut i nästan sex år. Sen orkade han inte mer. Trots nya, äntligen goa klasskompisar. Han trodde, att han, ensam, var tvungen att stå ut med förakt och hån. Det finns ingen som klarar det. Ingens liv ska ta slut när man är 13 år. Ingen ska stå ut med kränkningar och mobbning. Utsatta barn måste få hjälp.

Att vara vuxen innebär att ta ansvar. Lerums kommun gör i stället allt man kan för att tiga ihjäl Måns en gång till. Det är därför vi berättar Måns historia.

Här följer berättelsen om Måns år i Lerums skolor som vi berättade den för Skolverkets utredare i augusti 2005. Då hade vi för första gången fått ta del av alla de förfärliga och hjärtlösa dokument där Lerums kommun lägger fram sin tills dess hemliga dokumentation om Måns – och svär sig fri från allt ansvar.

Till Skolverket
Att. Per-Olof Artberg
Lerum 05 08 24
Synpunkter på Lerums kommuns yttrande angående vår anmälan om kränkande behandling av vår son Måns Jenninger i Almekärrsskolan och Torpskolan.
Dnr 51-2205:1827

Följande synpunkter till Skolverket över Lerums kommuns yttrande är sjävfallet en mycket personlig partsinlaga som i behandlingen kommer att bli offentlig handling efter sekretessbe-handling på samma sätt som Lerums kommuns yttrande. När vi skriver i vi-form avses Måns föräldrar, Anne-Marie Jenninger-Axelsdotter och Claes Jenninger. När endast en av oss någon gång uttalar sig förtydligar vi detta i texten. Vi är gifta sedan 1989, har barnen Måns född 1991 och Kasper, född 1993.

Även kopior av åtgärdsprogram och anteckningar med kränkande värdeomdömen om Kasper har Lerums kommun bifogat i sitt yttrande, Kasper som framför ögonen tvingats uppleva både sin brors utsatta situation i skolan och hans fasansfulla död. Detta känner man mycket väl till på Almekärrsskolan. Vi ifrågasätter starkt syftet med tilltaget och vi finner det både osmakligt och hänsynslöst att de inte respekterar Kaspers integritet i en utredning om Måns.

Ur Skolverkets skrift ”För arbetet med att motverka alla former av kränkande behandling” citerar vi följande:

Att upptäcka kränkande behandling
· Rutiner bör finnas för att tidigt upptäcka kränkningar, t ex genom kartläggningar och kontinuerliga samtal med elever och föräldrar om elevens skolsituation.
· Redan misstanke om att kränkningar förekommer skall tas på allvar.
· Rutiner bör finnas för att garantera en god uppsikt även utanför klassrummet.
· Det är angeläget att skolan är uppmärksam på vuxnas kränkningar av elever.
· Rutiner bör finnas om hur kommunikationen skall ske mellan rektor, personal, elever och föräldrar när kränkande behandling upptäcks.

”- – -har vi gjort tillräckligt, vad kunde vi gjort annorlunda, vilket ansvar har jag? Svaret på detta får vi aldrig – – -” skriver barn- och ungdomscheferna i Lerums kommun, Elisabeth Westin och Torbjörn Eliasson i sitt yttrande till Skolverket.

Vi föräldrar till Måns förstår både varför de ställer frågorna och varför de inte tror att de går att besvara. Som en röd tråd genom deras och skolornas dokumentation löper bristen på dialog med oss föräldrar. Hade t ex förvaltningscheferna frågat oss kunde vi ha berättat om Måns tillvaro i skolorna i deras ansvarsområde från 1999 till den 25 april 2005. En enda gång har vi talat med någon av dem. Det var med Torbjörn Eliasson, och det var efter Måns död när jag, Måns pappa, ringde upp honom för att höra om ryktena talade sant om att Lerums kommun skulle starta en utredning om Måns år i Lerums skolor och hans död. Han kunde glatt bekräfta detta men ville försäkra sig om att vi delade hans uppfattning om att utredningen skulle vara generell, och absolut inte peka ut syndabockar. Någon berättelse om Måns var inget han behövde. Den psykolog kommunen engagerat för att utföra utredningen kontaktade oss senare och frågade om vi ville berätta något om vad vi föräldrar och Måns upplevt. Det var helt frivilligt och inte alls nödvändigt för hans utredning. Enligt uppdraget skulle egentligen endast personal på Torpskolan och förvaltningen intervjuas.

Vi har svårt att med ord beskriva hur smärtsamt det var att läsa det material om Måns mm som Barn- och ungdomsförvaltningen, Almekärrsskolan och Torpskolan tillställt Skolverket med anledning av vår anmälan. Det är ett koncentrat av sex år av smärta och frustration för Måns och oss på nära 100 sidor. Vi ser tre huvudspår i deras material:

1. För oss tidigare fullständigt okända dokumentationer av protokollförda diskussioner om Måns situation, innehållande helt nya glåpord och situationer när han trakasserats och utsatts för kränkningar, utan att vi föräldrar kontaktats.

2. För oss alltför välkända situationer där vi föräldrar och Måns oupphörligt klandrats. Han ansågs provocera kamrater med sitt sätt att vara och för att han försvarat sig efter långvarig och utdragen mobbning i båda skolorna. Man anklagade honom gång på gång för att det var hans eget fel att han inte stod ut med de kränkningar, förföljelse och mobbning som vi nu finner i dokumenten.

3. Att vi föräldrar förtäckt ges skulden för Måns situation under de sex skolåren, antingen för att ha varit för passiva eller, när vi desperat ropat på skolans hjälp, varit aggressiva.

Vem var Måns?
Måns började sin skolgång i Öjersjö Storegård skola i Partille kommun. I förskoleklassen och åk 1 med inbyggd fritidsverksamhet trivdes han mycket bra. Han var känd som en mycket positiv och glad pojke med mycket god social och intellektuell förmåga. Han var spontan, ivrig och vetgirig och hade ett vidöppet sätt, vilket gjorde honom sårbar och känslig, eftersom han inte höll inne med sina tankar och reflektioner. När vi efter Måns död talat med personal på den skolan minns de honom som fenomenal på att dra igång trevliga aktiviteter, och att han alltid var mycket noga med att alla skulle få vara med. Om någon var ojust tvekade han inte att säga ifrån. Däremot var han sen i sin grov- och finmotoriska utveckling, men tyckte om att cykla och ”pyssla”, helst bygga och konstruera saker. Bollspel och kroppsövningar undvek han, särskilt om det ingick tävlingsmoment. Hans språk- och fantasiutveckling var exceptionellt god och han sjöng jämt. Förutom vanlig barnlitteratur älskade han faktaböcker om historia. När vi 1999 flyttade till Lerum var vi inte det minsta oroliga för att Måns på något sätt skulle få det svårt med sin skolgång.

Almekärrskolan

Måns träffade tillsammans med mamma sin nya klass och lärare, F , ett par gånger redan VT -99. Som fadder valde läraren ut S , som dessvärre återkommer ofta i denna berättelse. När pappa träffade läraren första gången frågade hon hurdan Måns var. Pappa berättade ungefär som ovan och la till att han skulle bli en utmärkt resurs också när klassen behövde musik och underhållning. Hennes svar förvånade Måns pappa, för hon slog ifrån sig och sa: ”-Ja, såna behöver vi inte fler av här.” Under sommaren hittade Måns och pappa text- och bilderböcker om Lerums historia på biblioteket, dessutom skrivna av släkting till F . Dessa intresserade Måns kolossalt. Vi cyklade omkring i Lerum och upptäckte hur Lerum förändrats. På det första utvecklingssamtalet i 2:an frågade pappa om han berättat om sitt intresse för fröken. Det hade han inte. Frökens kommentar var: –Va, läser du sånt?

Redan som yngre hade Måns gärna lekt tillsammans med flickor. Vi påpekade för klassläraren att det tycktes vara ovanligt vattentäta skott mellan flickor och pojkar i klassen, och framhöll från början att det tycktes svårt för Måns att bli accepterad i klassen. En stor del av klassen bestod av barn som känt varandra redan sedan förskolan, och Måns släpptes inte in. Kontakten med S gjorde oss mycket snart tveksamma. Måns var hemma hos honom och kom hem och berättade om synnerligen barnförbjudna dataspel, TV-spel och filmer som han fritt disponerade. Han var upprörd över att S och hans bror fick ”göra som de ville”, t ex gå och lägga sig när de själva bestämde. Vi trodde inte på Måns i början. När vi själva hörde S’ vokabulär (t ex -Stäng dörren själv kärring!) och samtalsämnen – våld, våldtäkter, halshuggningar, krig och avrättningar – insåg vi att det inte stod rätt till. Vi berättade vad vi hört och sett för klassläraren och bad Måns undvika S . Vi förstod att S var en lika ensam och av kamraterna oaccepterad pojke som Måns. Trots det, utfryst av de andra i klassen och med ett stort behov av social kontakt försökte Måns att umgås med S ibland, men det slutade allt oftare med bråk. Måns försökte gå hem från skolan tidigare eller senare än S , ville allt oftare att vi skjutsade honom, men S kom oftast ifatt honom med sina öknamn och retsamheter. Han sa, även i närvaro av oss föräldrar, att ”Det är så kul att reta Måns.” En dag berättade Måns för pappa att han räknat hur många sätt S på hemvägen föreslagit för att avrätta Måns. Den dagen var det 18 olika metoder han hittat på. Vi sa åt Måns att säga ifrån för att få vara i fred, men det kröp så småningom fram att han inte vågade säga ifrån ordentligt, för S ”slog så hårt” och ”kunde inte sluta slå”. Jag, Måns pappa, sökte upp S och hans föräldrar och sa i deras närvaro att Måns ville vara ifred, och att Måns och hans bror t ex visst hade rätt att gå på deras gemensamma gata. Inför föräldrarna svarade S uppkäftigt, men hans föräldrar skrattade och sa: ”Men nu var du ju oförskämd en gång till.” Dessa uppgifter anser vi vara relevanta i detta sammanhang, eftersom vi upprepade gånger informerat klassläraren om vår oro för S , hans hemförhållanden och han ständiga attacker mot Måns.

Under fyra år på Almekärrskolan har Måns inte en enda kompis att vara med, utom sporadiskt med M . Vi försökte på alla utvecklingssamtal med klassläraren att ta upp Måns utanförskap och ensamhet, men blev överkörda med anmärkningar på att Måns bråkat, t ex med S . ”– Men du slog ju tillbaka, är det att vara en bra kompis?” var den typ av svar vi fick många gånger när vi berättade om att S och andra använde öknamn mot Måns, skrattade åt honom, tog hans kläder och saker, slog honom med handdukar i duschen. Först nu, i Almekärrsskolans dokument, kommer öknamnen, t ex ”Månen”, till vår kännedom. Måns slutade berätta hemma om alla de nederlag hans självförtroende fått i skolan. Han var bara ledsen och blev alltmer inbunden. Vi kan inte minnas en enda gång som klassläraren kontaktat oss och varit orolig för Måns, hans ensamhet och utsatthet, trots att det i dokumentationen anges att hon skulle vara mobbningteamets kanal till oss föräldrar.

Vid det sista utvecklingssamtalet i 5:an ville Måns inte vara med. Pappa var där och fick av F stå till svars för att Måns ”förstört” en EQ-lektion med att bara framhålla klasskamraten M som föredöme för hur en bra kompis ska vara. Pappa skulle förklara varför Måns betedde sig på det märkliga sättet. Svaret var ju enkelt: Martin är den ende som över huvud taget kan tänka sig att ibland umgås med Måns. ”–Men är han ensam!” utbrast den klasslärare som i fyra år haft ansvar för Måns och som aldrig under dessa år ansett det vara av vikt att rapportera hem till oss föräldrar om hur kompakt utsatt Måns varit med de glåpord och systematisk mobbning som i dag finns att läsa för oss föräldrar och andra i rapporten till Skolverket.

Enligt Almekärrsskolans handlingsplan för barn med särskilda behov är ”Det viktigaste att förebygga så att barn inte kommer i svårigheter.” Det understryks att detta gäller ”också barn med socio- emotionella svårigheter”. Minst en gång om året ”ska klassläraren tillsammans med rektorn och spec. pedagogen gå igenom behoven i klassen.” Varför finns inte dessa protokoll med i redovisningen från Almekärrsskolan? Eller är det så fruktansvärt, att Måns utanförskap, utsatthet och ensamhet inte ansågs vara svårigheter?

”Överlämningsdokumentet?”
Specialpedagogen på Almekärrskolan, V , noterar den 22 mars 2003 (bilaga 7), när Måns går i sitt turbulenta femte skolår följande: ”Måns Jenninger, duktig men väldigt bekväm, gör så lite som möjligt. Varit utsatt för mobbning (det har man jobbat med, blivit bättre, det har lagt sig) när han blir retad så blir han arg, talar själv inte om när han är utsatt utan andra larmar.”

Dessa ”omdömen” får vi se först nu, och konstaterar att de är daterade endast dagar efter de protokoll (Bilaga 13) som innehåller meningar som: ”- – – Alla dessa barn mobbar Måns”, ”Han heter Megafetto”, ”Många retar sig på hans beteende. Han har ofta en egen uppfattning”.

Det var alltså väl känt att Måns varit och var utsatt för systematisk mobbning. Man känner till, att Måns, som de flesta mobbade barn, inte talar om för någon när man blir mobbad. Är inte det en oerhört stark signal om att man behöver ingripa för att hjälpa? Tyckte han själv att ”det hade lagt sig”? Hur vet man det i så fall, när han själv inte talar om mobbningen? Är det på något sätt märkligt att en pojke till slut blir arg när han mobbas och det inte hjälper att han försöker gå undan? Hur kan man påstå att han är ”väldigt bekväm, gör så lite som möjligt”? Kan det möjligen ha samband med att mer och mer av hans energi gick åt till hur han ensam skulle klara mobbningen? Även här saknar vi den dialog med oss föräldrar så vi tillsammans med skolan kunde ha hjälpt Måns. I dokumenten står det att ”Mobbningteamet har kontaktat Måns föräldrar men oftast har det gått via klassläraren.” Hur kan man skapa dialog om man inte hör av sig? Detta dokument eller dess innehåll har vi aldrig tidigare tagit del av! Hade vi fått se dessa bisarra noteringar hade vi förstått vidden av skolans ointresse av att ge Måns den hjälp han behövde och kunnat ingripa kraftfullt i tid.

Passiva föräldrar?
Ett barn som inte blir accepterat kan inte förstå varför det inte får vara med. Det reagerar först med frustration och förtvivlan och vädjar om hjälp från den vuxne det har förtroende för. Det gjorde Måns i början. Liknande saker hände naturligtvis Måns som alla barn redan innan han började på Almekärrsskolan, och vi föräldrar tröstade och förklarade att man inte kan vara vän med alla, men att Måns var en underbar och fantastisk pojke som väldigt många tyckte mycket om, men inte riktigt alla.

När ingen jämnårig visade att man tyckte om Måns på Almekärrsskolan, och hans rika begåvning och spontana och vidöppna sätt inte uppskattades av lärare och kamrater blev det mycket svårare. Att han var ett så tacksamt objekt att reta och kränka dröjde det länge innan vi föräldrar insåg, inte minst på grund av att de vuxna som dagligen träffade Måns inte berättade för oss vidden och omfattningen av hans utsatthet. Vi tog flera gånger med Måns på t ex resor i Frankrike, som han älskade passionerat. Givetvis har han sedan berättat livfullt i skolan om dem. Det följdes upp, får vi veta först nu, med öknamn som xx och de xx. Vi tyckte inte det var rimligt att det bara var Måns fel att han uteslöts ur klassens gemenskap, och talade med honom om att vi ville klaga på klassläraren för att han inte fick den hjälp och det stöd han behövde. Han blev oerhört upprörd och förbjöd oss att över huvud taget ingripa. Måns uppfattning var: det här skulle han klara själv, annars skulle allt bara bli värre. Fröken var inte rättvis. När Måns gjorde något så var fröken på honom som en hök och kamraterna hakade på, fast han bara gjorde sånt som var helt OK när andra gjorde det. Vi fick på inga villkor gå vidare. Det blev svårt att ens fråga om hur skoldagen varit. Måns blev bara ledsen, det blev ju som en repris på hans misslyckanden och nederlag.

Det värsta för ett utsatt barn är ju skammen att berätta för mamma och pappa att man inte duger utanför hemmet. Vi såg ju att Måns isolerade sig och inte sökte kontakter, och försökte hjälpa honom med att ta med honom i verksamheter där han kunde finna likar utanför skolan. Eftersom sport var otänkbart för honom försökte vi t ex med scouter. Ett tag lyckades Måns mamma få med en pojke i klassen som var lite intresserad. När han inte ville bli skjutsad dit längre, gav också Måns upp.

På utvecklingssamtalen med F försökte vi många gånger få ett grepp om varför Måns tyckte det var så tråkigt med skolarbetet så vi kunde hjälpa och stötta Måns även med det. Det återkommande vi tog upp var matematiken. Vi ifrågasatte varför alla barn i klassen alltid hade samma matteläxa. Hade inte barnen olika behov? Måns tyckte det blev tråkigare och tråkigare att sitta med uppgifter som han redan med lätthet klarade. Fanns inte möjligheter att individualisera så han och andra fick lite utmaningar att lösa? Datoranvändningen var också återkommande: det står rader av datorer i Almekärrsskolan, som vaktmästaren servar med olika spel för eleverna. Varför kan inte Måns få skriva skolarbeten på datorerna i högre grad när han har så jobbigt med sin finmotorik? Hemma gör han det, och han älskar att skriva berättelser på datorn. Svaren var oftast undvikande och alltmer irriterade. Vid åtminstone ett utvecklingssamtal, i Måns närvaro, svarade Ingela på frågan om matten:
”- Det är inte uppgifterna det är fel på. Han är LAT!”. Vi vet faktiskt inte hur kränkt och sårad Måns blev av sådant. Vi försökte fråga och hjälpa så gott som möjligt, men vi hoppades allt mindre på att skolan ville samarbeta med oss föräldrar om Måns situation och framtid.

I sin ensamhet sökte Måns fylla sitt stora sociala behov. Han umgicks nästan bara med oss i familjen, valde t ex att fira sin 9-årsdag på julfesten bland gubbarna i pappas bilklubb, reste gärna med oss och pratade helst med vuxna. Flickor sökte han gärna sällskap med, men det blev svårare med okonstlad kontakt i prepuberteten, särskilt i klassen där flickor umgicks tillsammans och de andra pojkarna med varandra. Yngre barn sökte han sig till (Bilaga 13), men i skolan kunde det bli komplicerat av att Måns som äldre satte igång roliga lekar med de yngre, och sedan inte kunde sätta gränsen när det blev för oroligt. Måns ”busade” med de yngre eleverna på Almekärrsskolan när han gick i luciatåget. De hakade på och det blev oroligt. Vi föräldrar fick veta att Måns stört högtiden. Vi talade mycket med Måns om hur man skulle umgås i grupp, sätta gränser och fungera tillsammans med andra. Han behövde träna sig på gruppsamverkan och kamratrelationer. F uppmanade oss till att göra det hemma, men det är inte lätt att göra det med en pojke som aldrig har någon ”grupp” hemma! Skolan kunde varit ett utmärkt forum för honom om han där kunde ha fått hjälp med detta i stället för snubbor och offentliga tillrättavisningar.

Åk 5 på Almekärrsskolan
En ny pojke T , kom till klassen och släpptes inte heller in i gemenskapen. Det var naturligtvis svårt för honom också. Vi och alla andra föräldrar hörde hur han blev offentligt utskälld av fröken på en julfest för att han kom för sent. Eftersom Måns redan var väl etablerad som tacksam att reta blev han T:s naturliga offer. Dokumenten talar sitt tydliga språk. Vi försökte välkomna T hemma hos oss, men då var redan Måns för rädd för honom. T uppfann nya öknamn som klassen tacksamt började använda. Måns vägrade förstås berätta, men i rapporterna kan vi nu läsa t ex ”Megafetto”.

Vi talade med klassläraren om att nu både S och T ständigt viskade elakheter till Måns. Det berättade han. Vi uppmanade Måns att hålla sig undan och att säga till F eller någon annan vuxen så fort något hände. Av Måns fick vi mycket få detaljer, med det genomgående var att han inte kunde gå undan. Genast var någon av dem där. I dokumenten talas det om att de ”följde efter” (20 maj 2003). Först när Måns kreverade uppmärksammade fröken och klassen vad som hände, och både Måns och mobbaren hutades år. Att klassen jublade åt Måns nederlag framgick också tydligt av Måns: ”-Alla är på mig, ja inte tjejerna.” Vi noterar också att det är först när T kommer till klassen som klassläraren finner anledning att begära hjälp av mobbningsteamet. Enligt skolans protokoll har alla problem med Måns kunnat ”redas ut” i klassen. Dock saknar klassläraren i dag all dokumentation! Finns verkligen inga anteckningar om alla de utvecklingssamtal där vi bett om samarbete med klassläraren för att stödja Måns där F i stället sett sam-talet som ett tillfälle att huta åt Måns och oss föräldrar för att han kreverat och gett tillbaka? Varifrån kommer chips- och kalashistorierna? Vem har beskrivit Måns som envis och långsint? Vi tror inte det kommer från idrotts- och musiklärarna, som Måns verkligen tyckte mycket om, vilket antagligen är ett alltför svagt uttryck.

På fritidsklubben upprepades mönstret, men där fann Måns en reträttplats där han fick vara ifred, även för T . På en hylla kunde han vara ensam och läsa serietidningar. När han läst ut alla tidningar de hade, slutade han gå till fritidsklubben. Klubbens utflykter, discon etc vägrade han konsekvent gå till, för han visste allt för väl vad som skulle hända.
Efter tre års tidigare erfarenheter från Almekärrsskolan insåg vi att vi själva snabbt måste hjälpa Måns att få vara i fred för T . Vi sökte därför upp hans familj (16 okt -02) för att skriva ett ömsesidigt kontrakt. Detta med Måns medgivande, eftersom vi den här gången inte försökte gå via skolan. Kontraktet bifogas. Det gick sedan lättare att få Måns att berätta hur det fungerade, men mobbningen upphörde inte, inte heller sedan skolan observerat problemet tre månader senare och som åtgärd bytt pojkarnas platser i matsalen! Att Måns valde att fortsätta i 6:an i Torpskolan var, helt efter hans egen bedömning, enda möjligheten att ” slippa åtminstone T”.

Måns övervikt
När Måns började i skolan i Lerum 1999 var han något överviktig, men mycket aktiv med mycket utevistelse, cykelturer, fjällvandring, simning etc. Att laga och äta god mat var ett av han stora intressen. Familjen, med en mamma som sjuksköterska, har alltid varit engagerad i miljöarbete och handlar nästan uteslutande KRAV-märkta produkter. En närings- och miljöriktig kost har alltid varit av central betydelse för oss och ett stående samtalsämne vid matbordet. Måns funderade ofta över om han skulle komma att ägna sig åt mat eller musik.

Almekärrsskolan noterar att en vik. skolsköterska kontaktat familjen om Måns övervikt. Hon och mamma hade ett långt samtal om detta, där både kosthållet hemma och Måns ensamhet och stillasittande hemma togs upp. Vi föräldrar och Måns accepterade också med glädje det erbjudande om regelbunden extra gymnastik som skolans idrottslärare N erbjöd honom. Almekärrskolan kommenterar vårt engagemang för Måns övervikt med: ”Föräldrarna ville ej att detta skulle åtgärdas.” Vems är denna insinuanta kommentar och vilket syfte har den?

Med den våldsamma utsattheten Måns möttes med i 6:an på Torpskolan skenade hans övervikt iväg. Den var oerhört svår att bemästra, eftersom hans stressätande var uppenbart, och vi redan kämpade med dess orsaker. Varje diskussion hemma om matvanor kunde snubblande lätt för Måns bli en påminnelse om att han inte dög, att allt han gjorde var fel. Vi kom fram till en överenskommelse med Måns 2004 om att avstå från allt godis och chips under året. Vi höll inne 50 kr av månadspengen varje månad, vilket han i stället fick som klumpsumma till jul. Han bedyrade att det fungerade bra och fick 600 kr i december 2004.

Efter Måns död har vi fått veta att Måns i Torpskolan alltid var oerhört välförsedd med godis och chips. ”Gott med chips, Måns, ha ha?” var L’s och P’s stående mobbningskommentar enligt klasskamrater. Läraren T berättade för oss i maj i år (2005) att han länge noterat att Måns skåp alltid var fullt med godis, chips och läsk, och att han funderat på om det handlade om hetsätning eller att Måns försökte ”köpa” kompisar. I rapporten finns hans notering att godismängden i skåpet minskat på senare tid. Vår fråga är enkel: Varför kontaktar inte den lärare som av rektor ombetts att ” hålla ett särskilt öga på Måns situation” oss föräldrar eller åtminstone sin rektor med sin oro?

Torpskolan åk 6
I augusti 2003 börjar Måns i åk 6 på Torpskolan. Han är mycket positiv i början och njuter av den större variationen i skolarbetet, den ”vuxnare” miljön med eget ansvar och den mycket bättre maten. Vi blev mycket tidigt betänksamma när vi frågade vad Måns gjorde på rasterna och vem han åt med. I början av höstterminen berättade han att han ”följde efter” t ex M och någon annan och att han åt ensam. Men han var glad och tyckte att musiken var det bästa som hänt. Han hade då i ett år spelat trombon i musikskolan och fick stort utlopp för sitt musikintresse. Med så hög och klar röst sjöng han ”Moviestar” på skolgården på en rast att musikläraren J berättade för oss att han rusat ut från sitt arbetsrum för att se vem det var som sjöng så bra.

Fortsätter i länken Vad hände, fortsättning

Kommentera