Denna insändare har varit införd i Expressen, Dagen, Lerums Tidning m fl lokaltidningar.

Jag vet hur det känns att bli mobbad, Måns

Jag såg det i dina ögon på tv när de filmade ditt porträtt hemma i vardagsrummet i Lerum. Stora snälla ögon tittade in i kameran och trots nitarmbanden och den tuffa frisyren förstod jag direkt. Du är en av oss, alla vi som vet hur det känns när känsligheten sitter utanpå och mobbarna har en måltavla stor som en fotbollsplan där det bara är att kasta in bollen.

Varför måste en trettonårig pojke i Lerum ta sitt liv innan någon förstår?

Själv var jag lyckligt lottad och fick byta skola till en miljö där det fanns mer tolerans och större utrymme för min känslighet och begåvning. För det handlar faktiskt om det. Måns pappa berättade att Måns älskade musik. Att han hade sjungit högst av alla på musiken och vägrat vara cool och spela tuff. Han berättade också att Måns hade en särskild känsla för dem som hade det svårt, att han alltid ville att alla skulle vara med. Att han var snäll.
Vi är många som blivit mobbade i skolan, eller bara känt oss utanför. Själv har jag ofta sett det som att jag stått lite vid sidan av och betraktat verkligheten där alla andra befunnit sig. Numera ser jag det som en tillgång. Att aldrig känna att man passar in blir om man vänder på det att alltid passa in. Och det var det jag såg i Måns ögon.

Det är tufft att vara känslig. Att vara öppen om sina känslor och ha lätt att ta in andras problem och rädslor. Det är en begåvning som är mycket svårhanterlig. Vi lever i en värld där det bara är prestationer och resultat som räknas. Medmänsklighet, empati och förmågan att lyssna kan i en sån värld bli ett handikapp och i andras ögon också ett vapen.

För det var du som var farlig Måns, dina mobbare visste det. De visste att du kunde känna in dem och att du hade en speciell begåvning att förstå vad som egentligen var viktigt.

Som nybliven mamma tänker jag ofta på vad jag ska lära min son när han blir äldre. Ska jag lära honom att bli tuff och cool och inte vara känslig för andra runt omkring? Eller ska jag låta honom bli en ansvarskännande, empatisk och livsbejakande kille, en som jag tyckte att jag kunde se när jag såg kortet på dig Måns i tv-rutan?
Självklart ska mobbarna inte få vinna. Men de är många i dag, och det som krävs är att vi börjar prata med varandra. Att vara känslig är något fint, inte ett karaktärsfel.

Det är dags att vi som är vuxna tar ett ordentligt ansvar för oss själva och våra barn. Det handlar inte bara om att skapa antimobbningsgrupper i skolan, det handlar om ett helt samhälles signaler till generationen efter. Vad ska barn och ungdomar tro när tv:n är full med relationsmobbning, näringslivet fullt med strukturell och ekonomisk mobbning, och politiken full av pajkastning? Det är ingen annans ansvar det är ditt och mitt.

Tänk på de där ögonen i Lerum nästa gång någon hotar din prestige eller sträcker ut en hand. Håna inte det som är annorlunda och fråga dig själv varför du känner dig hotad innan du bara skrattar med. Kanske slipper då någon annan trettonåring ta sitt liv innan någon förstår.

Ulrika Palmblad