Sagt om Måns 4

Tal av Bo Scharping vid avskedsstunden för Måns i Lekhuset på Nääs 19 maj 2005.

Kära Anne-Marie, käre Claes, kära Kasper, kära vänner.

Vi har samlats här i dag för att ta farväl av Måns. Vi är många här och det känns bra att så många slutit upp. En sådan här stund är fylld av begrundan över livet och över tillvaron. En älskad son, en bror, ett barnbarn, en kompis och en skolkamrat finns inte längre bland oss. Och vi vet och känner att vi har en stor sorg att hantera. Vi måste förstå – vilket känns nästan omöjligt – och vi måste framför allt acceptera det som har hänt. Måns var som ett bloss som lyste starkt i natten, som lyste intensivt och som plötsligt slocknade. Och vi står kvar här.

Måns var en ovanlig kille. Han hade intressen som man kanske inte i första hand förknippar med en trettonåring. För honom var det intressantare att veta någonting om Bockstensmannen än att till exempel spela fotboll. Idrott var helt enkelt inte hans grej. Och det fanns folk som hade lite svårt med det.

Måns var spontan, glad och öppen och hade nära till skratt. Han var rastlös och intensiv. Han ville lära känna världen, han ville lära sig saker och han var inte rädd för att tala om vad han visste. Och det fanns folk som hade lite svårt för det också. Det var nog så många såg honom, en glad, spontan kille som visste en del. Att det också fanns en annan Måns var nog svårare att se.

Jag är inte säker på att Måns alltid gillade att gå i skolan. Han hade nog hellre suttit någonstans i Frankrike och pratat med Joel, sångaren i Good Charlotte. De hade varit klädda i svart, ätit croissanter och druckit Orangina. Utanför hade det stått en Citroën 2CV parkerad. Jag tror inte att Joel kör Citroën, men jag vet att Måns hade gillat om han gjort det.

För Måns var musik viktig. Han sjöng gärna, var tonsäker och gillade all slags musik – från Evert Taube till politiska sånger, från världsmusik till det älskade punkbandet Good Charlotte. Han spelade gärna själv, först trombon och senare elbas, mycket elbas. Hna kunde nog ha blivit en betydande musiker.

Måns var något av en individualist, en ensamvarg, som han själv sa. Han vågade vara sig själv. Och det är någonting som kräver stort mod i dagens samhälle. Det här är något som jag tycker är viktigt och som vi ska ta till oss. Modet, att våga vara sig själv. Där var Måns ett föredöme. Vi lever i ett samhälle som verkar bli allt mer konformistiskt, där människor stöps i formar och där många lever efter mallar. Avståndet mellan oss tenderar att öka i stället för att minska. Då krävs det mod för att våga vara fri, att våga vara tillsammans.

Tage Daniel sson skrev en gång:
En droppe droppad i livets älv
Har ingen kraft till att flyta själv.
Det ställs krav på varenda droppe:
Hjälp till att hålla de andra oppe!

Så borde det vara, så måste det vara. Ingen tonåring ska behöva drabbas av förtvivlan och välja den väg Måns valde. För det fanns en annan Måns, en grubblande kille som hade svårt att tala om sina innersta känslor. Werner Herzogs film Kaspar Hauser inleds med citatet: ”Ingen hörde skriet av tystnad.” Låt oss överbrygga den tystnaden. Låt oss komma närmare varandra. Låt oss tala med varandra. Låt oss vara modiga, precis som Måns var.
Låt oss minnas Måns smittande skratt, låt oss inspireras av hans nyfikenhet på livet och hans intensitet.

Måns, nu är det dags att säga farväl.

Vi kommer aldrig att glömma dig.

Jag kommer att plantera tre frön till ditt minne här i skålen.

Vid minnesstunden spelades:

Tears in heaven Eric Clapton

Wounded Good Charlotte

Lilla fågel blå Staffan Hellstrand

Imagine John Lennon

Nabina Orchestre National de Barbès
Älska mig för den jag är Benny Andersson
Nocturne Evert Taube
Fritiof i Arkadien Evert Taube

Musiken framfördes av Pelle Jageby och Kulturskolan i Lerum

Kommentera