Vad håller dom på med i skolan? Liza Marklunds krönika i Expressen den 16 oktober 2005.

Måns Jenninger var 13 år då han tog livet av sig, mobbad till döds av sina skolkamrater. Jag har läst om Måns i Expressen i veckan, sett bilderna av hans förtvivlade föräldrar, förstått att skolverket utrett frågan och kommit fram till att både Almekärrsskolan och Torpskolan i Lerum ”brustit på många punkter”.
Jo tack, ”brustit på många punkter” är bara förnamnet. Skolorna har haft 100 sidor med dokumentation om mobbningen men har ändå inte lyckats få stopp på den. Min initiala reaktion är att rektorerna för bägge skolorna omedelbart borde få sparken och beläggas med yrkesförbud.

Få saker gör mig lika förtvivlad och förbannad som att barn plågas, och jag tror de flesta håller med mig. Att få veta att skolorna mest koncentrerat sig på vad Måns gjort eller sagt, inte hur plågoandarna betett sig, har nog fött samma tankar hos andra som hos mig:
Hur är detta möjligt? Är skolledningarna inte kloka? Vad håller de på med hela dagarna? Sitter de bara och lägger scheman och stryker i budgeten?Förmodligen är det precis så. En unge som blir plågad är ett jobbigt avbrott i rutinerna. Som vuxen vill man vara konstruktiv och objektiv, om man nu måste hålla på och reda ut bråk på skolgården så vill man göra det snabbt och effektivt.

Nå, vad har hänt? Vad gjorde han? Men vad gjorde du då? Varför sa du så? Det är lätt att se dem framför sig, den morska rektorn som ska tala barnen tillrätta. Vem tror ni är mest upprörd? Måns förstås, han har precis blivit utsatt för något förfärligt. Han är ledsen och har kanske ont.
Vem har svårast att tala och formulera sig? Måns igen, han är rädd för de andra barnen, det är han som anklagar, det är han som tar strid. Vem är mest angelägen om att få saken ur världen och få springa därifrån? Mobbarna förstås. De sitter där, storögda och oskyldiga som lamm, förstår inte vad Måns pratar om, det var ju han som

Det är i exakt det läget skolledning måste ta sitt ansvar. Det är då de vuxna måste se igenom strukturerna och de inblandades bevekelsegrunder: Om man upplever att man blir mobbad – då blir man mobbad. Det är ens egen erfarenhet som räknas – inte mobbarnas eller någon annans utomstående bedömning.
Där har ni situationen som skolledningen SKULLE ha rett ut. Måns är mobbad, vi måste få de andra att sluta med det. Vägrar de, så måste de bort från skolan. Det som sker rent psykiskt med mobbade barn kan förmodligen jämföras med den ångest, skam och otrygghet som misshandlade kvinnor och tortyroffer beskriver. Tänk er den situationen:
Nå Carlos, varför blev du torterad? Var det inte lite ditt eget fel? Varför sa du emot Pinochet? Varför höll du inte bara tyst?

Man kan, som sagt, bli väldigt arg på skolledningen, men det finns något som är ännu svårare att tänka på: barnen som drev Måns i döden. De som slog honom i huvudet när han låg ner på skolgården, de som på 18 olika sätt beskrev hur han skulle avrättas, de som gjorde till en sport att plåga honom år ut och år in. Här får man hålla i sig för att inte löpa amok i huvudet, tankarna rusar runt: Hur är de skapta, de satans sadisterna? Vad finns i deras hjärtan? Har de överhuvudtaget rätt att andas?!

Mobbarna som drev Måns i döden är förmodligen helt vanliga barn som älskas av sina föräldrar, som slarvar med läxorna ibland men klarar sig hyfsat bra i plugget. Jag hoppas att de inser vad de har gjort, att de bestämmer sig för att aldrig någonsin göra något liknande, och att de får hjälp att gå vidare. Det är ju ingen tröst för Måns och hans föräldrar, men vi måste minnas en sak:
De som mobbas i skolan går det ofta väldigt bra för i livet.
Det är mobbarna som blir misslyckade och utslagna